Det hela började med ett uppdrag för HSB samtidigt som arbetet med 3 byar just var påbörjat.
Vid mitt första besök i Anneberg fanns här ingenting förutom en massa sprängsten och ritningen över de tilltänkta byarna. Det är en förmån att så tidigt få komma in i processen, att vara med från noll. Att få ett tomt rum att skapa i det är för en skulptör samma lycka och vånda som det är för en målare att stå inför den vita duken. Även om det bara är en grushög. Skulpturerna är verkligen födda på den här grunden där Ni nu bor.
Jag vandrade runt och tittade på området, grushögen. 3 byar var namnet och tre skulpturer gällde uppdraget. Skulpturerna borde alltså ha något gemensamt men vara varandra olika. De skulle ju var och en representera en by och vara referenspunkter. Mötesplatser i rummet. -Vi ses vid...., eller -sväng vänster när du ser...., osv.
Mina funderingar tog jag med mig till Italien där jag utförde skulpturerna i vax. Vax är ett smidigt och följsamt material. Mjukt när det värms. Hårt i kyla. Att arbeta som konstnär i Italien är att ingå i en självklar tradition, många gånger lekfull. Här ifrågasätter ingen ens yrkesval, tvärtom, däremot får man hela tiden synpunkter på vad man gör. ”Så där ser väl inte en häst ut”, säger grannfrun och ställer sig på alla fyra som modell.
Eftersom 3 byar är uppbyggt runt energibesparing; solvärme och jordvärme, så kom jag att tänka på en gammal dansk skulptur som jag håller kär, Solvagnen.
Hästarna som drar solvagnen över himlavalvet är en tydlig symbol för vårt beroende och dyrkan av allt livs förutsättning, Solen. Min Solvagn är inte en kopia utan snarare en hälsning och ett tack till en okänd dansk kollega som levde för över tusen år sedan.
Katten kan ses som en symbol för den samlade energin. Tänk på hur katter ligger och dåsar för att plötsligt explodera i blixtsnabba utfall. Inunder katten ligger den svarta skuggan, natten som bär upp dagen.
Skatorna är mer en lek. Att göra en skulptur av fåglar som samtidigt, eventuellt, kan fungera som ett bad för fåglar. Ett litet fågelbad helt enkelt.
Sedan, det lilla ordet rymmer mycket tid och arbete, när vaxskulpturerna väl var färdiga tog vi dem till ett gjuteri i Holland där de gjuter enligt Cire-perduemetoden. Cire-perdue betyder förlorad vax. Det är en fler tusenårig gjutmetod som än idag är den vanligaste inom konstgjuterier. Den går i korthet ut på att man på orginalet gör antingen en styckform, tänk er tennsoldatsformer, men i fler bitar för att kunna fånga tredimensionelliteten, eller en silikonform. Därefter gör man i detta negativa avtryck en positiv vaxkopia.
På vaxkopian sätter gjutarna ingjötskanalerna som ska leda in bronsen och luftkanalerna som ska släppa ut luften. Här gäller det att noga tänka sig för. Ett misstag kan gör att bronsen inte kan rinna fram och fylla formen. Istället för en skulptur kan det bli en luftbubbla. En bubbla som inte gör någon lycklig. När detta moment är gjort så bakas noggrant det hela in i en speciell gipsmassa som tål höga temperaturer. Endast toppen av ingjöts- och luftkanalerna förblir synliga utanpå gipsformen.
Därpå värms gipsformen i en ugn i 600 grader under åtskilliga dygn. Vaxen brinner upp, går förlorad och allt vatten som finns i gipsen förångas. Kvar i den torra gipsformen blir ett tomrum som är ett avtryck av ursprungs skulpturen. Detta tomrum fylls med smält brons. När bronsen stelnat knackas gipsen bort och voilà! Där finns nu, i bästa fall, en skulptur i brons. Bronsen blir flytande vid ca 1270 grader. Det är mycket varmt men den svalnar och stelnar fort. Energin flyktar snabbt iväg men som skulptör försöker jag samla och fånga energin i den skulpturala formen. Bibehålla kraften i det första synintrycket. Göra formen spänstig. Ungefär som att lagra solenergin från sommaren till vinterns behov. Om skulpturen också skulle utstråla något av italiens värme så är väl inte det fel men den bör inte tränga sig på. Den ska både vara en självklar del av rummet och samtidigt en dörr i detta rum. En dörr som förhoppnigsvis öppnar sig när Ni har tid att knacka på.
Från Holland transporterade vi upp bronsskulpturerna till Sverige och nu, efter en lång resa i tid och rum, står de äntligen på sin plats. Funderingarna, fantasierna på byggarbetsplatsen har tagigt fast form. Byarna är färdiga, skulpturerna står på sina granitfundament och där det låg sprängsten är nu trädgårdar.
Medan jag utförde detta uppdrag hade jag också glädjen att få inviga en skulptur i en liten italiensk by. Ett porträtt av min lärare, vän och byns store son Domenico Inganni. Byn Dizzasco d’Intelvi är minst, säkert mycket mer än, tusen år gammal och detta var byns första, vilket är ovanligt i Italien, skulptur. Vilken väntan men så invigdes den också av 5 borgmästare, en orkester som spelade, en vän från Sverige som sjöng Birger Sjöbergs sång ”Jag längtar till Italien,” en konsthistoriker som talade och till och med en präst som välsignade porträttet. Nåja välsignade. När konsthistorikern talade stönade han högt, ”Å ni säger att vi präster är långrandiga!” Då det blev hans tur var han rasande och hans välsignelse liknade mer en hastig förbannelse. I Anneberg gick det fortare. Ingen väntan i 1000 år. Här var skulpturerna i stort sett färdiga till inflyttningen av 3 byar.
Hurvida fåglarna använder skulpturen vet jag inte men vid ett av mina besök i Anneberg så stod det ett glögglas på sockeln. Så jag hoppas att skulpturerna på ett eller annat sätt kommer till glädje och användning. Om byarna är nya och representerar en utvecklad teknik kanske verken kan fungera som rottrådar i tiden. Något som ger den nya platsen en förankring i tid och rum. Tack till alla som hjälpt till, tack till den gamle dansken och för att jag fick vara med här.
